Funderingar

Jag har funderat över vad jag ska skriva här I bloggen, jag hade ju tänkt att ni skulle få läsa något med lite mer substans än bara “här är det varmt- jag svettas och dyker” inlägg.

Det finns så många pinnar att lyfta på I detta plockepinn att jag inte riktigt vet vad jag ska börja med.

I en taxifärd ner mot Hurghada centrum slog det mig. Vi kryssade igenom trafiken I rasande fart, taxichauffören talade knappt engelska och vi hoppades att han skulle föra oss rätt. Väl utanför det prydliga hotellområdet och det fina “nya hurghada” kom vi in I de riktiga livet. Som en bomb föll verkligheten ner. - Just ja, det var så här det var. Fattigdomen, människors liv som oavsett turismen existerar bakom kontainrar och coke cola reklamer. Genom smala gator och återkommande farthinder gled vi in I den egyptiska vardagen. Mannen som färdades I en skrinda dragen av en åsna, barnen som lekte vid ett fruktstånd, männen som rökte sin shisha I vägkanten. Slaktarna med kött hängande nästan på gatan och bensinmacken där folk hängde och rökte precis brevid. Jag trodde väl aldrig att jag skulle glömma...Som ett slag I magen rullade minnena från indien tillbaka. Med en något sur smak I munnen och ett tugnt hjärta återvände vi till hotellet efter att vi uträttat vårt ärende. Vi steg in I hotellet och gick till restaurangen, fy fan vad vidrigt allt kändes. Tusen rätter, ett tårtbord större än världen, galna turister (mest tyskar) som kräver ständig uppmärksamhet och som klagar på allt. Davids kommentar om det hela var “ Det har är ju fan absurt! Tänk om de bara kunde öppna upp det här för världen utanför så de som verkligen behöver det kan få det istället.” Jag kan nog inte annat än hålla med.Det känns lite ruttet att sitta I ett sagoslott och njuta av alla bekvämligheter när man vet att människor två kvarter bort har det väldigt fattigt. Det finns något väldigt skevt med att bo I ett centimeter städat område, när man vet att det endast är en mur ifrån smuts och fattigdom. Det är som att befinna sig I en väl regiserad film, där man ibland kan stiga utanför kulisserna. Det är jobbigt att vara utanför kulisserna, därför väljer de flesta att snabbt som attan krypa in I sin trygga chartervärld med förbestämda destinationer och trygga hemtama val. Tanken att en kortvarig chock är bättre än långdragna funderingar och potentiellt förlängt eget lidande är tilltalande. Människor, nya kulturer och omtumlande tankar är tryggast I liten dos. Jag antar att jag tillhör en liten grupp störda människor som tycker att det är fashinerande att bli skrämd... Kanske främst av mina egna fördommar som jag på detta vis tvingas umgås rätt intimt med.