Efter alla år med Discovery channel, Animal planet, Ett med naturen och alla de andra naturprogrammen som obönhörligt lockat mig att besöka Borneo, så är jag så äntligen här! På morgonen den 4:e september lämnade jag Uncle Tan's och åkte till Sepilok, orangutanparken där många naturfilmer tillkommit. Vid 10, var vi ca 50 personer ute vid utfodringsplattformen. Vi satt tysta och väntade på att Orangutanerna skulle visa sig. Först kom en massa nyfikna makaker, de försökte stjäla så mycket frukt och mat de kom åt, men parkvakterna var på sin vakt och jagade snabbt bort dem från byttorna. Efter en stund knakade det till i några grenar och alla spände sig av förväntan, kom det en orangutan?
Visst gjorde det det. En liten krabat som hänge förstrött i en arm och tittade på alla galna turister som slet upp kamerorna och kämpade för att få den bästa bilden. Efter en liten stund uppenbarade sig tre orangutaner till, nu var människorna i extas, det plåtades vilt och alla ville komma så nära som möjligt. Orangutanerna var dock måttligt imponerade och försvann lika hastigt som de kommit in i djungeln igen.
Jag umgicks med ett Tyskt par, Mark och Giorgo, som jag bestämde mig för att följa på en liten tur ut i skogen. Vi såg lite ödlor och ett antal vackra fjärilar innan vi vände tillbaka mot gångbryggorna.
När vi närmade oss utgången kom hon.. En liten Orangutan hona. Hon kom gående på räcket och jag slet snabbt upp kameran eftersom jag trodde hon skulle försvinna om jag inte skyndade mig innan vi blivit upptäckta. Hon gick sakta emot oss, och passerade på en armslängds avstånd.
Jag trodde inte mina ögon. Hjärtat slog snabbt och jag vågade knappt andas. "En vild Orangutan gick precis förbi mig" var allt jag tänkte. Jag stannade och väntade mig att hon skulle kasta sig in i skogen igen, men istället valde hon att sätta sig ner och titta på mig. Jag satte mig framför henne och tog så många bilder jag kunde utan att förnärma henne. Eftersom Orangutaner är mycket starka, så var jag lite skakis och vågade mig först inte så nära. När jag tittade henne i ögonen kände jag en så stor värme att jag inte kan med ord beskriva hur det var. Hennes mörka ögon tycktes säga:
"Hej, jag är nyfiken på vem du är. Vad har du för dig idag och vad för dig hit?"
Länge tittade vi på varandra jag och Eyos, som jag senare fick reda på att hon hette. Denna 10 åriga orangutan hona såg ut att ha all världens kunskaper innanför sin röda päls och innanför de blanka, bruna och mycket kloka ögonen, tycktes det vila en trygghet inför livet som jag endast sett hos mycket gamla människor och möjligen nyfödda barn.
Hela jag kände mig levande och del av nuet. Jag satte mig ner på promenaddäcket och tittade på henne, hon lade sig ner på räcket och sträckte ut sin hand mot mig. Med sina snälla, varma ögon gav hon mig tyst tillåtelse att röra vid hennes hand. Försiktigt smekte jag henne över pekfingret, hon flyttade lite på sitt finger och smekte hastigt tillbaka över mitt finger. Ett E.T ögonblick om där någonsin fanns ett! Jag var så överväldigad att jag nästan började gråta, det var så starkt att hela min själ vibrerade och jag jublade inombords. Två tjejer, så lika och ändå så olika. Två själar som hastigt möts på ett promenaddäck i Borneos djungel, några minuter delas livet och energierna. Jag hoppas att jag på något vis bidrog till att berika hennes liv, om ens en smula av det som hon berikade mitt.
Jag lämnade Eyos på räcket, våra blickar möttes och ögonblicken var förbi. Jag återvände till att vara människa och färdades genom oceaner av tankar innan jag landade som Ewa tillbaka på gångbron, en nyfödd varelse med djupare förståelse för naturen och min plats i den.
