Snart dags...

Då var det snart dags att lätta ankare och bege sig från Sverige. Idag är jag rädd, orolig och ganska ledsen. Det är resfebern som satt in och verkligheten som börjar hinna ifatt mig. Jag är illamående och känner mig desillusionerad.Illamåendet har nog delvis att göra med min utgång med Annika igår;) så i det fallet får jag skylla mig själv... Ändå känns det som att oron eller rastlösheten håller på att äta upp mig inifrån..jag vill sova men har en massa tankar som virvlar runt i skallen. Det är inga tankar som går att sätta ord på eller ens fånga, det är bara ett sammelsurium av flyktiga förnimmelser som passerar så fort att jag varken hinner reflektera eller förstå. 3 månader är en ganska lång tid ändå..Usch, jag hoppas att det blir bättre om ett par dagar.

Igår hade jag och Annika bestämt att vi skulle ut och äta och möjligen gå på krogen. Annika kom hit och vi tittade på bröllopsbilder och glömde bort tiden lite, så vi kom inte ner på stan förren vid halv tio. Vi åt älgwallenbergare på Carl Philip och hade det heltrevligt!Kvällen slutade dock med en smärre katastrof- min kamera gick sönder. HUR olägligt är inte det? Som tur är så ska jag få låna en kamera av Annika- så jag kan ta bilder på min resa, så egentligen kan man nog säga att det var tur att den gick sönder igår och inte imorgon. För då hade jag ju inte haft tid att låna någon.